ett inlägg lastat med fina bilder

Jag är så himla trött. En huvudvärk börjar krypa fram, och jag ska alldeles strax se klart Ghost world, men jag har fastnat på den fina siten weheartit. Världens enklaste idé; man trycker på ett hjärta på bilder man gillar och så finns de i ett litet galleri.
Här finns min användare, och här är några av mina favoriter hittills (klicka på bilden och kom till den egentliga källan):

Mest förtjust är jag i alla arry Potter-inspirerande bilder. "Make love, not horcruxes", till exempel. Åh! Eller tatueringar med dödsrelikmärket.

finheter

Mon Chèri-Miriam har startat en webbshop, och det finns mycket fint. Inte så mycket för min plånbok, men ändå. (Man kan förstå att finsaker kostar.) Nu är det så här att det finns några smycken som är för min plånbok, eller kanske ännu hellre, för någon som vill köpa en julklapp till mig.

Cupcakes i öronen är det klart man vill ha, och när jag var liten älskade jag verkligen Pippi. En liten present till barnet inom mig. (Små böcker i som örhängen är det fiffigaste jag sett.)

Den här videon är så fin. Carolina Wahlberg har som projektarbete i en bildjournalistik-kurs valt att ta kort på Miriam när hon dansar, bakar, sminkar sig, klär sig. Och så berättar hon om vad som lockar med 30- till tidigt 50-tal.

Världens finaste bilder! (Och som ni förstår är jag otroligt avundsjuk på att hon dansar lindy hop.)

dagens dagens

Lite läskig The Ring-effekt. Eller är det The Ring? Jag är ju så himla dålig på skräckfilmer. (Och inte vill jag bli bättre på dom, heller.) Men ni vet, den där när man ser en film och sedan så fastnar ens ansikte inte på bild. Eller något. Usch, nu vågar jag knappt se på den här bilden. Ih! Jag måste lägga in en bild på mitt ansikte nu, snabbt.Tur, bilden hade inte ändrat på sig. Puh. I alla fall så sydde jag ihop ännu en rosett imorse.Den kan användas på flera olika sätt.
rosett-tyg: Vicky hade just en utrensning av kläder. Ett linne slaktades av mig.
tröja: Från Vicky, den här med. (Mycket praktiskt med en äldre kusin så här.)
tights: vartsomhelstifrån
strumpisar: H&M

fem uppslag ur kvälls-snasket

Jag tänkte bara säga något lite kort om att jag älskar Fem bilder-bloggen. Det tror jag ni också borde göra. Så så, in och titta! (Jag har sagt det förr, såklart. Men sådant här kan man tipsa om hur många gånger som helst. Smart och roligt samtidigt!)

hur man tillbringar fyrtio minuter på Nils Ericson-terminalen

Det är så himla fantastiskt fint. Taket. Det påminner om det gigantiska badhuset jag och min familj var på förra hösten i Berlin.Min fina resväska som jag höll mycket hårt i under hela hemresan.Utomhus och en glashanna.Sedan kopplade jag in min bärbara dvd i ett vägguttag och såg på en bit av Ghost world.Och det tänker jag fortsätta titta på nu!

den fascinerande nutiden

Vi lever i en framtidsvärld. Det är helt otroligt. I fredags satt jag och youtubeade filmer på animerade framtidsstäder och tyckte att det var häftigt. Nu sitter jag på bussen och tycker att verkligheten är minst lika tuff. (Det tycker jag förstås egentligen hela tiden, men jag menar att ur framtiden-är-häftig-synpunkt är nutiden också det.)

Bredvid mig sitter en man och läser något informationshäfte om ett tv-spel. Något nytt. På andra sidan gången ser en tjej på film på en liten skärm, jag gissar att det är en touchscreen-mobil, och framför henne sitter en kille och ser på en tvserie på sin tunna men stora bärbara dator. I taket lyser gröna plattor istället för vanliga lampor, och jag skriver sms till mamma och Pontus och ett blogginlägg som publiceras på en sekund på min blogg som hela världen kan klicka in sig på. Är det inte otroligt?

på tåget igen

Nu sitter jag på tåget tillbaka hem. Tåget till Göteborg, och sedan ska jag åka buss. Kate Nash sjunger sina magpirrande och finaste låtar i mina hörlurar, framför mig sitter ett par som pratat med Mia och Klara, bredvid mig sitter en man som hälsat på sina föräldrar i Karlskoga.

Det känns onödigt att berätta att helgen har varit underbar. För det är ju klart att den har varit. Bus och skratt och gos. Igår var vi ensamma hemma hela kvällen, så vi tittade på vampyrfilm, Scrubs och Family Guy, och började spela ett mobilspel som vi till slut blev helt besatta av. Hela resan ifrån Torsby till Karlstad idag satt vi och spelade. (Och varvade med pussar och inspelande av knäppa små filmer.)

Men vet ni vad. I fredags var jag så himla tankspridd och glad att jag inte alls hade huvudet med mig. När jag stod på perrongen i Kil och väntade på tåget ställde jag ned min väska där på asfalten. Tittade lite på tågtidstabellen, sjöng högt när det inte var några människor i närheten. Och självklart promenerade jag ifrån väskan när tåget kom. När jag efter ett tag märkte att jag bara hade handväskan med mig gick jag en kort letarrunda på tåget. Ingen väska.
'Shit.', sade jag och slog mig ned på mitt säte, uppgiven och förvirrad. Jag sade det till min granne mitt emot. 'Jag tror jag glömde min väska på perrongen.'
Min granne, en otroligt hjälpsam och underbar kvinna, sade direkt att hon skulle prata med sin vän Konduktören. I gentjänst vaktade jag hennes dator. Efter en kort stund kom hon tillbaka, och berättade att konduktören skulle ringa till personen som var på plats i Kil och se om hon kunde hitta min väska. (Vad vore jag utan hjälpsamma människor som hjälper mig varje gång jag misslyckas?) Sedan kom konduktören fram till mig, med personen i Kil på telefonen, och frågade hur min väska såg ut. Var den grå? Gråblå? Fanns det något speciellt som utmärkte den? Hade den ytterfack? Vad fanns i ytterfacket?
På den sista frågan var jag tvungen att tänka lite. För kondomerna, vart låg dom? Jag hade lagt dom i necessären, men mamma (eller Någon) hade flyttat dom till ytterfacket åt någon anledning jag inte känner till.
'Hm, ja, kondomer', svarade jag alltså. Mycket roligt, men mitt ansikte tyckte att det var genant. Jag rodnade alltså ganska ordentligt (vilket jag inte besväras så mycket av längre, men jag blir ändå ganska irriterad eftersom jag inte alls skäms för att prata om kondomer eller sex, det är bara mitt ansikte som bestämt sig för att det ska se ut som om jag gör det), och stämningen gick ifrån trevlig till skämtsam. 'Åh, då vill du ha väskan tillbaka snarast möjligt, förstår jag', sade konduktören. Väskan hittades och skulle komma med tre-tåget till Torsby följande dag. Hurra, hurra, hurra!

Det var det enda obehagliga minnet ifrån den här helgen (föreställ er min ångest när jag insåg att jag tappat bort något så viktigt igen - tidigare under veckan hade jag lämnat mobilen på en buss!), resten har bara varit bomull och socker. Gos! Och om två veckor är det samma lycka igen. <3

ett hejdå, vi hörs på söndag kväll eller måndag

Nu väntar jag på att tåget till Torsby ska komma. Jag har lyssnat på musik, ritat, läst och skrivit. Allt sådant som gör att jag älskar att åka tåg. Och snartsnart, om en timme och fyrtio minuter ungefär, är jag hos Pontus.
Jag ska ha en underbar helg, och det hoppar jag att ni också får! Kram!

mer tågtankar, mest sådana gällande tåg

Nu sitter jag på tåget som ska ta mig ifrån Göteborg till Kil. Och eftersom jag inte alls fått slut på mitt gnäll trots att jag skrev så många tecken som gick med mobilen förut så tänker jag gnälla lite mer. Så här:
Okej att man kan köpa en plats, men varför har de så få platser i den obokade vagnen? Jag fattar verkligen inte! (Nu kom jag på att jag visst fick slut på gnäll förut, för min hjärna säger emot mig hela tiden. 'Men hallå, man kan faktiskt betala sextio kronor så får man en sittplats', och 'det är ju bekvämt att sitta på golvet'. Men ändå!, säger min svaga envishet då. Om jag ska sitta här i tre timmar är det mycket bekvämare om jag har en plats med ett livet bord. Jag kunde sett på vampyrfilm eller Ghostworld! Men envisheten har tyvärr sedan förlorat, så det blir nog inget mer klagande.)

Just det! Som ett tillägg till det förra inlägget tänkte jag säga att det kanske kan tyckas konstigt att jag är irriterad på att jag hävdar mig, och sedan bloggar om det. Men bloggen är ju till för sådant. Äsch, jag vet inte. Det är ju inte så att jag finns till för att förminska mig själv, heller. Det tror jag inte, i alla fall. Haha.

Jag sitter alltså på golvet bland en massa väskor, och lutar mig mot en av de största. Framför mig sitter en vacker flicka med rufsigt hår och glittriga ögonlock. Toaletten är nära, precis bredvid faktiskt. På den smala gången mellan oss väskor/flickor och toaletten går det hela tiden förbi folk. En färgglad bohem med tryggt, glatt leende köpte precis kaffe. Jag är lite bitter över att batteriet till min dvdspelare var urladdat så att det inte alls gick att se på Ghostworld (ska det vara ett mellanrum där?), men jag lyssnar på fin musik istället. Och om jag inte varit så trött i ögonen skulle jag läst Liftarens guide till galaxen.

tågtankar

Idag är inte en rolig dag. Förhoppningsvis, nej, alldeleshögsttroligtvis går det över ikväll. Kramar och kära blickar botar de flesta jobbiga känslor. Men just nu är det inte bra, och idag har det inte varit bra.

Ni vet när det känns som om man hela tiden hävdar sig på ett äckligt, jobbigt vis. När man inte alls är på skratt- och lekhumör, och ser fel på fel på fel hos sig själv.

Så har det varit. När jag för en gångs skull skrattar stör jag mig på skrattet, det låter högt och inte särskilt trovärdigt, trots att det var ett otvingat skratt. På något vis lät det som om jag ville hävda mig, på något vis lät det som ett titta-på-mig-skratt. När jag har pratat har jag blivit uttråkad av mina egna ord, när jag har räckt upp handen har jag tagit ned den igen. Vad skulle jag få ut av att säga något? Skulle jag visa att jag är så himla duktig och bra? Jag blir trött på mina egna tankar. Allt har redan blivit tänkt tusen gånger förut, så varför ska man bry sig om att prata (om de uråldriga, uttjatade tankarna som blivit diskuterade förut).
Speciellt när det inte ens är en diskussion man är ute efter. Jag menar, på svenskan har vi en uppgift som går ut på att vi ska skriva ned våra reflektioner efter att ha sett på ett filmklipp - alltid ifrån olika tidsåldrar och med olika syften. När vi skrivit klart får vi räcka upp handen och säga vad vi har för tankar. En och en får prata, och ganska ofta hinner inte alla som vill säga något göra det. Uppgiften går nog mest ut på att våran lärare ska få se vart vi ligger någonstans. Visst, det är en rolig uppgift, men jag vill göra den för att den är intressant. Just nu spyr jag i min egen mun (hihi) över att berätta mina tankar bara för att hävda mig, försöka nå upp till mvg-nivå. För det är ju inte så att man tillför någon någonting med att säga vad man tänkt. Det är ändå ingen diskussion, så den kan inte bli berikad av ännu en röst, vad jag har att säga förlänger bara tjatet, och det är onödigt.

En sådan dag. Men ikväll kommer det bli fint istället.

reklamer ska vara precis så här

The Fabric of Our Lives har en reklam med bedårande Zooey Deschanel i huvudrollen. Det är en lite lustig reklam, men vilka reklamer är inte det. Den är dessutom hemskt, hemskt fin och oh vad jag vill ta alla kläder ifrån galgarna. Se reklamen här, om ni vill. Och den är ännu mer fin för att hon sjunger! Barasåattnivet.

inspiration

Ett (lite onödigt) inlägg. Men det är ju så fint, alltihop.

[hjärta]

Att jag bara behöver packa två par trosor känns ändå ganska sorgligt. Att det är en två dagars packning som behövs. Inte mer.
lelove
Men jag är gladgladglad. För en helg är ändå en helg, och om två veckor är det ännu en helg, och om fyra veckor är det sex dagar! Bara fyra veckor!

he's a damn exceptionell person

Nu har jag sett på det sista Scrubsavsnittet. Sista. Ett avslut. Varför kan det inte bara fortsätta och fortsätta och fortsätta.. Fast jag skulle förstås inte gilla det heller. Jag skulle tycka att "kan de inte sluta någon gång, och få ett ordentligt avslut?" och jag skulle tycka att de tidigaste säsongerna var bäst. Men ändå! Åh!
Jag grät ett antal gånger. Här, till exempel.


Avslut är det sorgligaste som finns. Att flytta. Att glida ifrån någon man var jättenära med. Att säga hejdå till någon, föralltid. Men små avslut är också ledsamma. Som ett Scrubsavslut. Jag vill nästan skriva något sådant där som alla skriver i minnesböcker.
"Du kommer alltid finnas i mitt hjärta."
"Det är så tomt utan dig."
Fast till Scrubs. Haha, nej, så farligt är det ju inte. Men jag tänker i alla fall fortsätta önska mig Scrubsboxarna ända tills jag har hela samlingen att titta på tråkiga dagar. Hurra för Scrubs!

musik som är så fin för hjärtat

En låtlista utan namn som jag har lyssnat på i några veckor.
Klicka på länken ovan för att lyssna på mina två Bowie-favoriter för tillfället, två finlåtar av Flight of the Conchords, tre av Ingrid Michaelson som är nyupptäckt för mig men som sjunger helt ljuvligt, och lite mer. Tretton fina sånger.

Om The Fall fanns på Spotify skulle Chasing pirates finnas på listan också. Och kanske några fler ifrån det albumet. Jag har i ärlighetens namn mest tittat på bilden till det, men den är så fin att albumet måste vara bra.

(Låten börjar 00:28.)